Det är många som suckar när det släpps ytterligare en larm-rapport om vad vi ska, eller inte ska, äta. Suckar ytterligare en gång när kvällstidningar skriver om att klimatforskare, cancerforskare eller forskare om barnuppfostran inte är överens. Det känns som att snart kan inte forskare komma överens om solen stiger upp imorgon. Det kan de inte.

Grunderna för vetenskapligt tänkande (förra inlägget hittar du här) är att forskarna gör modeller av verkligheten. Modellen, eller teorin, gäller under vissa förutsättningar och är inte bättre en dess senaste observation. På samma sätt som en hockeyspelare inte är bättre än senaste matchen eller en musiker inte är bättre än senaste spelningen.Det innebär att forskare arbetar med sannolikheter; det är väldigt sannolikt att solen går upp imorgon, men det är inte helt säkert. Om solen inte går upp imorgon, då måste vi revidera vår modell om universum baserat på den observationen. Nu är inte det någon bra liknelse eftersom utan solen kommer det inte heller att finnas någon forskare som kan revidera modellen. Det här är just det som kan göra folk frustrerade över att det inte ges några fullständiga svar från forskningen utan snarare nya frågor och problematiseringar (jag har skrivit om det här).  

Tvärsäkra forskare ska man akta sig för, eftersom det inte ligger i forskningens natur att vara tvärsäker.

Däremot är det så att vissa forskare och rapporter har större förtroendekapital än andra. Är det ett uttryck för elitism och att forskare håller varandra om ryggen? Det kan det vara. Normalt har det göra med rapportens bakgrund. Om den är publicerad i en högre rankad tidsskrift och kvalitetssäkrad har den ett större förtroendekapital än om den inte är kvalitetssäkrad och publicerad av något privat institut eller företag. Tidskriftens ranking avgörs med så kallad impact factor, vilket innebär att tidskriften rankas efter hur ofta forskningen citeras i andra artiklar. Fler citeringar borde tyda på att forskningen är mer relevant och riktig.

Kvalitetssäkring sker med så kallad peer-review förfarande, vilket innebär att sakkunniga forskare inom fältet granskar artikeln och bevisningen. Ofta är både forskaren och sakkunniga är anonymiserade. Tyvärr händer det att man inom specialiserade områden känner till varandra, skrivandet, och därmed kan bli färgade, eller som det kallas att ha bias. Redaktören på tidsskriften bestämmer, utifrån sakkunnigas utlåtande, om artikeln publiceras eller inte.

Exempelvis så har jag skrivit ett antal rapporter som är publicerade på LTU, som inte har speciellt stort förtroendekapital. Trots att jag tycker att de är bra och relevanta. De har inte gått igenom en peer-review process. De är inte publicerade på en tidskrift och dessutom skrivet av en icke-disputerad. Då är det inte speciellt tillförlitlig forskning. Enkelt uttryckt så är rankingen följande (men varierar inom vissa fält): (1) Tidskrift, (2) Konferens, (3) Bok och sist (4) rapporter.

Kom ihåg det nästa gång du hör en larmrapport.