En bokrecension av Blink - Den intuitiva intelligensen (originaltitel: Blink. The Power of Thinking without Thinking) av Malcolm Gladwell , ISBN: 978-91-7263-803-7, inbunden, 2006, Nordstedts Pocket, Stockholm. Slutsåld på förlaget men finns som engelsk version i pocket för 76 kronor inklusive moms på bokus.com

Malcolm Gladwells andra hyllade bok driver tesen om att människan inte är en så rationell beslutsfattare som vi verkar tro och hoppas. Boken var nog mer kontroversiell för tio år sedan, medan vi nu mer tycks medge att våra beslut inte alltid är så rationella som vi vill.

Gladwell bygger upp argument kring vår förmåga att fatta beslut på intuition, så kallad magkänsla, och menar att första intrycket faktiskt kan vara helt rätt. Han lyfter också upp frågorna när kan vi lita på vår intuition och när bör vi förlita oss på annan sorts beslutsfattande. Slutligen menar han att det går att lära sig tolka och behärska sina snabbomdömen och första intryck.

Det första steget om att vi bör och kan lita på vår intuition är genom att förstå ett begrepp som Gladwell kallar thin slicing (vilket översatts till "skära i tunna skivor") vilket innebär att du som människa kan skapa en helhetsbedömning med hjälp av några få mätpunkter. Ungefär som när man var liten och fick ett pysselboksblad där det fanns numrerade punkter från 1-20 och när man drog pennan från 1-20 så dök det upp en bil, elefant eller något annat. Så småningom lärde man sig att se helheten utan att dra strecken med pennan. Detta exemplifierar han genom att en tennistränare kunde förutse dubbelfel väldigt snabbt. Detta för att han troligen tittar på ett par nyckelpunkter (hans öga vandrar på ett antal punkter vilket gör det möjligt att förutsäga nästa händelse). Vilket leder till en av slutsatserna i boken. Träning, systematisk katalogisering av kunskap och erfarenhet bildar expertis som gör att intuition blir mer tillförlitligt än om ett otränat öga försöker se dubbelfel (de kommer att förmodligen ha samma utdelning som att kasta mynt).

Exemplet med gissning visar också svagheten med intuition: om vi inte har expertis så finns det en stor risk att vi kommer att bedöma med grundval på fördomar och förutfattade meningar. Det belyser Gladwell exempelvis genom att beskriva hur kvinnliga musiker kommit med i orkester tack vare att provspelning utförts bakom ett skynke där utvärderare inte vetat kön förrän efteråt. Det kan också vara en tänkbar förklaring till överrepresentation av män i ledande befattningar i näringsliv, forskning och offentlig verksamhet.

En annan viktig aspekt av thin slicing är att det är erfarenheten som avgör om man kan fatta korrekta beslut, inte mängden av information vid beslutsfattandet. Det kan vara till och med så att om man ökar mängden information vi beslutsfattandet så kommer det inte att hjälpa beslutfattaren. Därför kan strukturella modeller (checklistor, excelark) bara öka andelen information men om du inte kan välja informationen så kommer det inte att hjälpa dig (Detta har några kollegor till mig, Erika Hedgren, Susanne Engström och Lars Stehn skrivit om i sin forskning där de menar att innovation kan hämmas om man inte tar hänsyn till det man inte vet - det hittar du bland annat här, här och här). Speciellt om vi ställs inför en ny situation där vår motspelare agerar på ett sätt som vi inte väntat oss, då blir det strukturella beslutsstöden sämre än intuitionen enligt Gladwell. 

Gladwell bygger upp, som vanligt argumentationen på ett bra sätt. Jag har till och med kommit att tycka om hans sätt att referera till andra studier, där han anger referensen, vilka resultat den studien har kommit fram till och hur det kan användas i det här perspektivet. På ett sätt som faktiskt många av oss forskare borde göra istället för att bara ange resultat, namn och år. Jag har haft problem med detta tidigare (recensionerna för Framgångsfaktor och tipping point). Som vanligt kan man kritisera texten för att enbart lyfta fram de exempel som stödjer tesen snarare än betraktat ett fenomen och sedan analysera utifrån det. Vi som läsare vet ju inte hur många exempel Gladwell förkastat innan han hitta de rätta casen. Det är ju inte forskning utan en populärvetenskaplig beskrivning av forskning så det är helt okej enligt mig. Om du kan bortse från det så blir min rekommendation att läsa (definitivt låna ej köpa) istället för att se på tv någon kväll, eftersom det är en roande bok och igenkänningsfaktorn är hög.

En bokrecension av Framgångsfaktorn som skapar vinnarna (originaltitel: Outliers – The Story of Success) av Malcolm Gladwell , ISBN: 978-91-1-302195-9, inbunden, 2009, Falun. Slutsåld på förlaget men finns som pocket för 49 kronor inklusive moms på Adlibris.se

Jag har alltid varit nyfiken på vart de där talesättet om 10 000 timmarna, som krävs för att bli riktigt duktig på något, kommer ifrån. De flesta refererar till den här boken, av Malcolm Gladwell, som kom ut för något år sedan. Därför bestämde jag mig för att läsa den för att bilda mig en egen uppfattning, trots att den börjar bli gammal. Nu visar det sig att originalreferenserna (finns längst ner) är de som bör läsas och boken är mer en sammanfattning. Mer om det senare.

Syftet med den här boken är att ge en annan förklaringsmodell, än den vedertagna, på varför människor lyckas. Den vedertagna idén är att den enskilda personen genom visdom, kämparglöd och hårt arbete lyckas trots motgångar och att ofta kommer ur fattiga eller annars tuffa förhållanden; ”the american dream” kort och gott. Gladwells tes är att talang bara ger en liten bit av hela historien; de övriga är kopplat till både den kontext människan befinner sig i, kulturell bakgrund, viljan att lägga ner de timmar som krävs och tillfälligheter. Jag förstår att den här idén känns mer kontroversiell i USA än i Sverige, även om vi också tenderar att låta enskilda personer personifiera framgång. Det vore intressant att göra en analys enligt Gladwells modell på Ingvar Kamprad, Ruben Rausing, LM Ericsson, Niklas Zennström, Camilla Läckberg eller kanske rent av Astrid Lindgren. Vi, i Sverige, tenderar ändå att lyfta fram kollektivet på ett annat sätt; kollektiv i form av sammanhang och kulturell bakgrund.

De fyra faktorerna, i Gladwells modell, som stödjer talang är träning, kontext, kultur och tillfälligheter. Talang; menar han hjälper en viss bit på vägen, men att de flesta som når toppen ligger ganska nära varandra utan det är andra faktorer som avgör. En bra liknelse är längd på basketspelare; en basketspelare som är 1.98 är förmodligen bättre spelare än en som är 1.70 på grund av höjden på krogarna och spelets utformning. Men en spelare som är 1.99 är inte givetvis bättre än den som är 1.98. På samma sätt menar Gladwell att en som har IQ 140 inte nödvändigtvis kommer att lyckas bättre som vetenskapsman än den som har 130 eller rent av 120. De genetiska förutsättningarna bidrar till en viss nivå och sedan avtar de beroende givetvis på om det är basketspelare, jockey eller vetenskapsman. Det kräver olika förutsättningar. Däremot för att nå en viss nivå krävs en lägsta nivå av bollsinne, kognitiv förmåga eller något annat. Därefter är det träning, kontext, kultur och tillfälligheter som avgör.

Träning är att det helt enkelt krävs ett antal timmar för att bli riktigt bra på något, oavsett om det är att spela fotboll, fiol eller matematik. Kontext är det sammanhang som vi befinner oss i. Kort kan man säga att någon från ett I-land har förmodligen bättre möjligheter att nå framgång än någon inom ett u-land, inte för att vi är smartare, utan i vårt sammanhang kan fler få flera möjligheter till överlevanda, skolgång och arbete.  Kulturell bakgrund är hur vi ser på det här med att träna, hur vi värdesätter hårt arbete och hur man ska ta sig fram. Ett av exemplen som Gladwell tar upp är att risodling är direkt kopplat till hur mycket man jobbar med den, jämfört med veteodling som är mer beroende av andra faktorer (väder) än enbart antalet timmar som läggs ner. Detta skulle därför leda, enligt Gladwell, till en annan syn på arbete och fritid som skiljer öst och väst.Denna vilja att lägga ner de 10 000 timmar som krävs är alltså kulturellt betingat, eget intresse och ens föräldrars syn på arbete (vilket i sin tur ofta är kulturellt betingat). Den sista faktorn, menar Gladwell, är slumpen, eller tillfälligheter. Det vill säga att du ska vara född under en viss period för att ha möjlighet på att ta tillvara på tillfälligheter som erbjuds. Ett av exemplen är hockeyspelare (när på året man är född spelar roll vilken årskull och därmed andra fördelar jämfört med sina kompisar), datagenier och företagsledare där alla verkar vara födda på mitten av femtiotalet (Microsoft Gates, Googles Schmidt, m.fl.) och jämför man världens rikaste genom alla tider så verkar förvånansvärt många familje-rikedomar komma från mitten av 1840-talets Nordamerika.

Det största problemet med boken, som har en intressant tes, är inte att vissa bevis är rent anekdotiska och svepande. Som exemplet med datagenier, förmodligen är de flesta framgångsrika företagsledare på de största företagen födda ungefär vid samma tid (mitten på 50-talet) eftersom de rent karriärmässigt behöver den tiden för att ta sig fram. Problemet är inte detta eftersom det är populärvetenskapligt. Problemet är definitionen på framgång. Vad är framgång, hur ser vi på andras och vår egen framgång, eftersom den definitionen blir godtycklig (Steve Jobs ansågs inte riktigt framgångsrik av breda massan förrän iPhones segertåg)?  Eftersom definitionen blir godtycklig blir det också lätt att plocka fram exempel som motsvarar den definition som valts för boken. Abstraktionsnivån blir alltså godtycklig. På en övergripande nivån tycks tesen stämma. Men om framgång är att vara lycklig och nöjd med sig själv så är det något annat, däremot menar vi oftast just det som Gladwell pekar på; nobelpris, OS-medalj eller miljarder på banken och på den nivån stämmer tesen med de exempel som lyfts fram.

Oavsett det problemet, så känns detta som en bra sammanfattning och ett försök att förklara de vetenskapliga artiklarna för den breda allmänheten och framför allt sy ihop dem. När man gör en populärvetenskaplig tolkning kan man inte säga i varje mening, att denna forskning säger si eller menar så, men att det inte är helt säkert, för då skulle ingen icke-vetenskapsman orka läsa den.

Detta angreppssätt retar säkert många vetenskapsmän, vilka också kritiserat Gladwell, på samma sätt som de har kritiserat hans förmåga att ta resultat från olika forskningsfält och slå samman de på ett sätt som inte är brukbart inom forskningen. Gladwell bidrar till en förståelse av vår omvärld genom att generalisera resultat och sätta samband som kanske stämmer. Eller kanske inte.  Men i brist på annat så är det just en tänkbar möjlighet. Denna holistiska syn är ju svår för en vetenskapsman som är djupt rotad inom ett fält. Den är också svår att göra och därför borde de forskare vara tacksamma, även om Gladwell inte får till alla detaljer rätt.

Rekommendation bli att läsa (definitivt låna) och hinner du med enbart några sidor på någon en timmas flygning så välj kapitlet om regeln om 10000 timmarna och Matteus regeln.  Prova gärna också originalreferenserna om du får tag i dem. De ska jag göra.

Referenser från  Framgångsfaktorn som skapar vinnarna

Daniel J. Levitin. This is Your Brain in Music: The science of human Obsession (New York: Dutton, 2006), s.197

K. Anders Ericsson, Ralf Th Krampe och Clemens Tesch-Römer, “The Role of Deliberate Practice in Acquisition of Expert Performance”, Psychological Review 100, no. 3 (1993): 363-406.

Andrew Leonard, “BSD Unix Power to the People, from the code” 16 maj 2000 I Salon.

The Road to Excellence: The Acquisition of expert Performance in the Arts and Sciences, Sports and Games. Hillsdale, N.J,: Lawrence Erlbaum Associates, 1996), s 51-126.

En bokrecension av Detta är Lean, av Niklas Modig och Pär Åhlström, ISBN: 978-91-86797-07-2, häftad, Stockholm School of Economics Institute of Research, Stockholm, 2012. 199 kr inklusive moms på bokus.

Detta är den andra upplaga och uppdaterade bok efter den engelska upplagan ”This is Lean – Resolving the Efficiency Paradox” enligt författarna. Syftet med boken, enligt författarna, är att beskriva Lean, hur en organisation blir Lean och bestämma när en organisation är Lean.

Det finns två bra saker i den här boken. Egentligen finns det två saker av världsklass i den här boken: För det första en uttömmande beskrivning av flödeseffektivitet (det vill säga hur snabbt som produkter och tjänster når kunden) och resurseffektivitet (det vill säga hur hög nyttjandegrad som en organisation har på sina resurser). För det andra en sortering av begreppen för Lean litteratur och koncept i värderingar, principer, metoder och verktyg och tillföra begreppet ”Lean-verksamhetsstrategi”.

Det sist nämnda, Lean-verksamhetsstrategi, är egentligen ett onödigt begrepp men eftersom detta är en ”Lean”-bok så antar jag att de måste använda det begreppet. Det som jag hade velat var att de skulle skriva är att verksamhetsstrategin måste anpassas till affärsstrategin. De kunde till och med ha till och med skrivit flödeseffektiv-verksamhetsstrategi ska vara anpassad till affärstrategin för att vara mer specifika. Nu tycker jag tyvärr att de faller lite i eget grepp när Modig & Åhlström kallar det Lean-verksamhetsstartegin och därigenom hamnar i läget där ”allt som är bra är Lean och Lean är allt som är bra”. Vilket för övrigt är ett bra citat och som jag avhandlat kort i texten ”Har Lean som begrepp kommit till vägens slut?”.

Jag är ändå så tacksam för att de skrivit den här boken, speciellt med tanke på begreppen flödeseffektivitet och resurseffektivitet. Det är ofta här diskussionerna hamnar i olika organisationer. Hur ska vi utforma våra processer för att uppnå våra mål? Svaret blir givetvis olika om organisationen vill uppnå flödes- eller resurseffektivitet och utgångspunkten blir ofta om vi tittar på kunden eller oss själva. Har vi utgångspunkt från kundens perspektiv och värde i tankarna (lågpris, kort ledtid, hög kvalitet, etc.) så kan valet bli olika men om vi utgår från oss själva blir svaret ofta resurseffektivitet.

Jag handleder precis ett examensarbete för ett byggföretag som ska värdera två olika typer väggar för montage i flerfamiljshus och et blir så tydligt att flexibilitet för att kunna ha hög nyttjandegrad på de arbetande resurserna (snickare, målare, rörmokare) prioriteras före en flödeseffektivitet på en byggarbetsplats. De icke-arbetande resurserna (lager) optimeras inte alls utan får binda kapital och förstöras och orsaka längre ledtid och därmed lägre flödeseffektivitet. Valet av vägg borde vara enkelt i ett flödeseffektivt perspektiv, men då är frågan hur verksamhetsstrategin ser ut obesvarad och kommer att visa sig när man väljer framtida arbetssätt.

 Författarna, tycker jag, lyckas beskriva vad Lean är hur ett flödesperspektiv men lyckas givetvis inte leverera något svar på frågorna när och hur en organisation blir Lean eftersom frågorna är felaktiga från början, speciellt med tanke på att Lean är ett så utspätt begrepp och betyder så många olika saker. Frågan är om man ens skulle ha spänt upp dessa två frågor från första början? Jag tycker också att referenshanteringen kunde ha varit mer stringent, även om den blir ”matnyttig” på det sättet Modig & Ålhström beskriver det i kapitlet referenser, för den som inte är van att jobba med andra källor.

Jag kan verkligen rekommendera att låna och läsa den, även om du redan läst första upplagan.

The Tipping Point: How Little things can make a big difference, av Malcolm Gladwell, ISBN 978-0-349-11346-3, pocket, London. (79 kr inkl. moms på bokus.com).

Jag är kanske sist på bollen med att läsa denna bok, men då får det väl vara så. The tipping point, refererar till ett begrepp som myntades av sociologer i USA på 70-talet och syftar till att när ett medelklass område får inflyttning av en viss procent afro-amerikaner, säg 20% av populationen, så tenderar ut-flyttningen av företrädevis vita medelklass människor öka. Det verkar finnas en punkt när balansen tippas över.

Gladwell har utvecklat tankar kring hur sådana här sociala epidemier får en tipping point. Hur kommer det sig att Gangnam Style blir en sådan viral succé, hur kommer det sig att Foppa tofflor hamnar i var mans hem under en sommar? En sådan sociologisk epidemi har tre karaktäristiska drag enligt Gladwell; det är smittsamt, små orsaker kan få stora effekter, förändring sker inte sakta över tiden utan under en kort dramatisk period. I dagsläget har Gangnam style haft 1,6 miljarder visningar!

Vidare utvecklar Gladwell teorin om att det finns tre förändringsagenter i en sociologisk epidemi; Lagen om de få (Mavens, connectors, salesmen), vidhäftningsförmåga (the stickiness factos) och sammanhanget (the power of context).

Lagen om de få utvecklar Gladwell vidare är att det finns något som gör att det finns enskilda människor som gör att dessa saker får en snöbolls effekt och att dessa tre olika typer behövs. Det första kategorin är sådan som länkar (connectors) det vill säga människor som länkar ihop oss varandra med stora nätverk och cirklar. Väldigt social människor som kommer ihåg namn och ansikten. Den andra kategorin, Mavens, är människor som utforskar nya saker, testar och bygger upp en ackumulativ kunskapsbank; de vet var saker går att köpa, vem som har vad och var det billigaste eller mest prisvärda finns. Säljarna är de som sprider ordet vidare.

Vidhäftningsförmåga är att det finns sätt att presentera en ide eller en produkt på ett sådant sätt att det fastnar i vårt medvetande Det kan vara små förändringar som göra att detta blir riktigt vidhäftande. Gladwell menar också att dessa som lyckas skapa trender testar olika medvetna ändringar av budskapet för att få till maximal vidhäftning. Med sammanhang menar Gladwell att vi människor påverkas mycket mer av vår omgivning och det sammanhang vi befinner oss i än vad vi trott tidigare.

Boken har ett härligt tempo och man kan hela tiden se på sin egen omgivning för att få bekräftelse på det som Gladwell skriver. Boken radar fram exempel som passar in i Gladwells te, men ett problem med den här boken, liksom många andra av den här typen där man försöker se makroförklaringar till enskilda människors beteenden, är att det är för få exempel eller fallstudier. Enskilda exempel där enskilda personer får stå som exempel på hans modell (exempelvis connectors eller Mavens). Vi vet ju att människor är mer komplexa än så och flera av oss har ju förmodligen olika drag av dessa personlighetstyper. Men framför allt blir det för få exempel för att man ska kunna säga nåt säkert.

Det andra problemet är att det kan finnas, och förmodligen finns, andra faktorer som påverkar för att en sak ska bli en social-epidemi. Andra socioekonomiska faktorer, människors levnadsstandard, styrelseskick i landet, för att nämna några. Hur stor påverkan har dessa faktorer på en spridning. Exempelvis hur kommunicerar man i det området eller områdena. Gladwell tar bla ett exempel från Amerikanska frihetskriget där två mänrider och var sitt håll för att varna om britternas mobilisering, varav den ena lyckas få till en motståndsrörelse och den andra gör inte det. Det jag tänker hela tiden är på att kanske den andra red in i ett område som hade fler brittiska sympatisörer.

Det tredje och största problemet för mig, när jag läser boken är att jag har svårt med författare som okritiskt vandrar mellan olika forskningsfält, i det här fallet biologi/virologi och sociologi, mellan naturvetenskap och socialvetenskap, och antar att samma mekanismer finns mellan en spridning av ett virus (vidhäftningsförmåga) och ett socialt fenomen. Det tål att sägas att det kan funka bra som en analogi men vi kan inte anta sådana samband.

Oavsett så är detta en, välskriven, lättläst,  inspirerande och tänkvärd bok i dessa tider då, speciellt via sociala medier, YouTube, saker ibland får fäste och sprids som en löpeld. Jag tycker också att Gladwells tes på något sätt går att använda sig av i vardagen. Därför rekommenderar jag att låna den.