Jag satt på ett möte härom veckan där entusiastiska entreprenörer och ledare presenterade möjligheter med byggandet av serverhallar i Norrbotten för ett antal forskare. Jag tyckte mig märka en frustration hos föredragshållarna när de upplevda att forskarna inte rycktes med av möjligheterna, marknadsutsikterna och jobben. En frustration som ökade när lösningsorienterade näringslivs representanter undrade varför forskarna bara såg problem. Ett tag funderar jag på att ställa mig upp och skrika: det är deras jobb!

En ofta förekommande fras under föredraget var från näringslivsrepresentanten: "Det här är väl bättre än inget" eller "Den här lösningen innebär mycket mindre CO2 utsläpp en nuvarande lösning i andra länder - är inte det bra?" Det här möttes av ett nickande och sedan ytterligare problematisering från forskarna. 

Det som skiljer företagsledaren och forskaren är att företagsledaren vill kommersialisera något som är tillräckligt bra, medan drivkraften för forskaren är just problematiserandet. Det kan liknas med journalisternas behov av problem beskrivning, fast på ett annat sätt (Peter Wolodarski skriv en bra ledare i ämnet. Den hittar du här). Jag kan på samma sätt hävda att problemformuleringen finns i forskarens DNA, men där journalisten söker ett fall med ett perspektiv försöker forskaren hitta flera fall och därigenom ta fram en generell modell.

Det betyder inte att de är mindre entusiastiska. Faktum är att jag såg hur forskarna var entusiastiska. Det visade de genom att ställa upp fler frågor och fler problem. Lätt röda om kinderna. Detta tolkade näringslivet som att de var skeptiska och motvilliga. Nu frågar sig vän av ordning att är inte forskarna intresserade av finansiering och svaret är ja. Däremot är det ytterst sällan ett mål utan ett medel för att få utrymme att utforska vidare. 

Då insåg jag att forskarna ska du inte använda vid den här typen av möten när du vill servera en lösning, utan du ska använda dig av de när du vill att någon ska se problemen och göra det fritt och självständigt. Ta gärna med en forskare på styrelsemötets strategidag eller projektgruppens riskanalys. Då får du något som du inte är van med från näringslivet. Det kan vara smärtsamt jobbigt men väldigt upplyftande.

Det finns en sanning bakom kritiken. Det innebär inte att forskarna måste vara självkritiska och fråga sig om man alltid ska ta fram problem då risken är att man inte kommer åt kanaler för att sprida sin forskning, få tillgång till empiri eller finansiering. Om man fjärmar sig från samhället vilket existensberättigande har då forskningen?

Jag menar bara att vi måste förstå varandra. Gör vi det - då har vi en bra kombo!