Vi har nyligen haft utvecklingssamtal med läraren på skolan. Det var trevligt och vår äldsta son verkar trivas på skolan; som de flesta barn gör. Han gillar att räkna och läsa. Men jag kan inte låta bli att fundera på att skolan är inte Lean. Skolan verkar arbetar med uttalad batchproduktion; resursen (läraren) skall ha så hög nyttjandegrad som möjligt. Flödesenheterna (eleverna) får anpassa sig, istället för att ha så kort ledtid som möjligt. För att effektivisera resursen (läraren) batchas (årskullar) flödesobjekten (barnen) ihop istället för att arbeta med one piece flow.
Konsekvenserna blir, som vi vet av teorin, att kvalitetsbrister upptäcks sent eftersom hela batchen (klassen/årskullen) måste igenom (terminen) innan vi vet verkliga utfallet. Det har införts stickprov för att kontrollera kvalitet, men kvalitet byggs inte in i processen. Hur säkerställer vi att individen får de kunskaper som krävs (baskrav) och hur överträffar vi förväntningarna, det vill säga utmanar varje individ att nå gränsen till sin förmåga. Det kräver givetvis att varje individ får ett anpassat mål som utmanar. Det går inte med nuvarande batchorienterade synsätt eftersom planering utgår från resurser (lärare, lokaler) istället för flödesobjekt (elever).
En annan konsekvens blir att vi får längre ledtider än nödvändigt. Långa ledtider visar sig genom större lager (klasser). I lager gömmer vi saker som onödig väntan på att föregående flödesobjekt (elev) har fått hjälp av den optimerade resursen (läraren), kvalitetsfel (bråk, mobbing, sabb) eller vi inte nyttjar den fulla potential som våra flödesobjekt (barn) och personal har.
Vissa hävdar att resursbristen gör att vi måste hantera större klasser (batcher) eftersom vi har brist på pengar. Jag menar att resursbristen uppkommer på grund av batchtänkandet. Låt mig visa ett räkne-exempel från verkligheten:
Snittkostnaden för ett flödesobjekt (grundskoleelev) i hela landet år 2007-2011 enligt SCB var 85 200 kronor. På 9 år blir det 766 800 kronor på total investering vilket då kan, hårt uttryckt, ha värdet 0 om eleven inte har godkända betyg. Detta ger i exempelvis en kommun som Kalix där, enligt Siri, är 10 % utan godkänt slutbetyg; det vill säga cirka 18 elever. Detta ger i runda slängar 13,8 miljoner kronor per år. Det i sin tur motsvarar cirka 17 lärare, om en lärare antas kosta cirka 800 000 kronor per år.
Räkne-exemplet visar att det innebär i princip att alla de elever som inte hade fullständiga betyg kunde ha haft en egen lärare. Det är alltså inte en fråga om det finns resurser, utan hur resurserna används. Om vi bortser kostnadsperspektivet så handlar det om missade möjligheter och den personliga förlusten av självkänsla för 10 % av ungdomarna.
Lösningen, genom att se på detta sätt, vore att införa takt på skolan. En individuell takt-tid som ska visa hur mycket som ska uppnås varje dag för varje flödesenhet. Lärarens jobb blir att hitta rätt produktmix för varje dag. Alla ska kanske inte ha matte varje dag, utan det beror på var eleven ligger kunskapsmässigt och vad målet är.
Takt skulle också lösa en annan sak som känns absurd och bakåtsträvande, speciellt i unga år: Läxläsning (expressen ledare skriver samma sak här, artiklar om ämnet finns här, här och här). Det är alltså planerad övertid, vilket gör att barnen får med sig en konstig syn resten av livet. Alla förväntar sig att man inte hinner göra sitt jobb på den planerade tiden, utan den ska göras på övertid. Även fast du kunde ha hunnit den under ordinarie tid. Vidare så drabbar läxläsning hårdast de barn som inte får något stöd hemma och de halkar ännu mer efter (NSD refererar till SvD:s artikel här). Det verkar inte heller finnas något vetenskaplig stöd för att läxläsning ger någon vettig effekt.
Nu kan vissa hävda att läxläsning är bra för de 10 000 timmarna som Malcolm Gladwell skrev om (bokrecensionen hittar du här) för att bli riktigt duktig på något (Se SvD artikel här). Men då är det faktiskt bättre att förlänga skolåret så att barnen har 6 veckors sommarlov. Det är vettigt ur ett rättviseperspektiv, det är vettigt för de resurssvaga i samhället och enligt Gladwell är det att föredra eftersom det gör också att barnen inte får ett för långt "avbrott". För långa lov tenderar till göra så att barn glömmer både innehåll och arbetssätt. Det är alltså bättre ur alla aspekter, förutom nostalgiska (alla ser ju tillbaka på sin barndoms somrar), att förlänga skolåret istället för att ha icke-professionell läxläsning på övertid hemma.
Det vore alltså mycket bättre att fokusera på ledtiden för lärandet. Det flödesobjekt (elever) som klarar av grundkraven snabbare än på nio år får givetvis förkovra sig tills det är dags för gymnasium - till och med läsa sådan litteratur. Vi bygger ytterligare värden. Jag ser ingen anledning att stanna till förrän det är dags för yrkesval. Det finns ett värde att få umgås med dem som är i sin ålder, men lektionsklasserna behöver inte vara det. De som har svårt att hinna med takten ska få extra stöttning och arbeta med skolans hjälp för att klara den utsatta ledtiden.