Alla har väl någon gång gått ifrån ett arbetsmöte, ett så kallat brainstorm-möte, med en positiv känsla av kreativitet som ganska snabbt byts ut till en känsla av tomhet. Vad var det vi kom fram till egentligen och varför duckade vi för de svåra frågorna under mötet? Att Brainstorm skulle vara kreativt eller produktivt har förkastats för länge sedan av forskningen - men varför hänger arbetsformen kvar?

Brainstorming går i korthet ut på att du sätter en bunt människor i ett konferensrum, med ett bord och helst en, eller flera, white boards eller ett ordentligt blädderblock. Deltagarna ställs inför en fråga, en utmaning eller med en instruktion om att tänka utanför lådan (låter bättre på engelska). Det kan handla om organisationsförändring, lansering av en ny produkt eller till och med en teaterpjäs som det nämns i Alex och Sigges Podcast (avsnitt 55 - där de diskuterar bland annat nyttan av det och rekommenderar artikeln från the new yorker nedan). Därefter ska var och en antigen säga eller skriva ner vad lösningen eller idén är för något och dessa sätts upp på en tavla. Det viktiga är nu, enligt reglerna att inte kritisera varandra, eftersom det en enligt utsago kan hämma kreativiteten. Detta ska stimulera varandra till flera idéer och till slut är alla tömda. Slutligen väljer man att prioritera, sortera eller bara ha dem som det är för fortsatt arbete. Deflesta går därifrån med en glad min och nöjda som om vi skulle ha åstadkommit något. Problemet är att det har vi inte, eftersom brainstorming inte fungerar.

Att det inte fungerar är visat redan på 50-talet. De blir faktiskt både fler idéer om du sätter var och en av personerna i olika rum och ber dem skriva lappar var och en för sig och sedan för du dem ihop enligt Jonah Lehrer, the New Yorker (Groupthink: the brainstroming myth). Det blir till och med bättre idéer om detta görs individuellt enligt Susan Cain (Tyst: de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns, inbunden, 2013).

Hur kommer det då sig, eftersom de flesta vet det, antigen genom att det visats eller genom att det känns inte så himla bra efteråt och ärligt talat. Hur ofta leder det till något? Det är två saker: för det första så får vi en känsla av att vi åstadkommit något tillsammans. Det vore ju pinsamt att erkänna att vi brännt lunch till lunch på en kursgård på något som vi kunde ha gjort var och en på kontoret. Det andra är att vi faktiskt kommunicerar och lär känna varandra bättre. Vi tränar på att sammanföra olika språk och tvingar oss att förtydliga vad vi säger och vad vi menar med det. Vi tränar oss också på att lyssna på vad de andra säger.

Nu finns det ju mer effektiva metoder för detta och därför skulle jag inte rekommendera den här typen av brainstorming aktiviteter för att öka kommunikation mellan personer och avdelningar. Där finns det andra och bättre verktyg.

För att samla idéer eller kvalitativ data på ett mer effektivt sätt skulle jag rekomendera de sju ledninsgverktygen. Det finns beskrivet i en massa litteratur i bland annat De sju ledningsverktygen : För effektivare planering av förbättringsarbetet (Häftad, 1999) av Bengt Klefsjö, Hugo Eliasson, Leif Kennerfalk, Andreas Lundbäck, Magnus Sandström. Där de beskrivs på ett tydligt och enkelt sätt.

Nästa gång någon förslår brainstorming så måste du fråga dig syftet med övningen för att inte slänga bort en förmiddag eller två.