I näringsliv och akademi talar vi ofta om strategiska, taktiska och operativa nivåer, företrädesvis inom planering och beslutsfattande. Men är det här verkliga nivåer? Är företag egentligen organiserade på det här sättet och är det verkligen så här vi utför saker? Organisationsscheman är ofta ritade på det här sättet och vi visualiserar organisationer och beslutshierarkier med de här nivåerna. Men när jag har varit ute och tittat så finns det inte på riktigt. Hur kommer det sig då att vi envisas med att använda dessa begrep inom bland annat varuförsörjning?

Vi ska ha klart för oss att historien spelar en viktig roll i hur termen används. Många av de akademiker som la grunden för organisationsteori och teorier inom logistik och varuförsörjning gjorde det på 50- och 6o-taletn Många av dessa hade fått sin grundskolning inom det militära, speciellt inom logistik som är ju från början en disciplin tätt sammankopplat med militären. Militären har ju alltid förstått att få fram förnödenheter och ammunition till fronten är A och O om man ska lyckas hålla tagen terräng. Vilket bland annat Napoleon fick lära sig den hårda vägen när han tog sig ända fram till Moskova. Men ändå inte vann kriget eftersom logistiken inte fungerade.

Dessa unga män (de var oftast män), skolade inom militären, påverkade av andra världskriget och kanske krigen i Korea, åverkades av dessa konceptualiseringar i sitt försök att beskriva teorier inom akademin. Exemplvis Forrester (1961) är ett typiskt exempel på detta. Det var ju ett bra och enkelt sätt att beskriva verkligheten i en modell. Inget fel i det. Men hur ser då denna konceptualiseringen ut?

Strategi beskriver egentligen vad det är vi vill uppnå och hur vi ska nå dit. Taktik är hur vi använder våra resurser för at uppnå en strategi, det vill säga hur vi väljer att använda våra schackpjäser i ett parti. Operativt är ju de faktiska sakerna som görs: På ritningsbordet. I verkstaden. På bygget. Det är ganska bra konceptualiseringar för de flesta förstår rent intuitivt vad vi menar. 

Konceptualisering är bra när vi vill föröska förklara något för någon annan, men det finns en uppenbar risk med det. Verkligheten ser inte ut så. Det är bara en konceptualisering. Verkligheten består av tankar, aktiviteter och beslut som fattas med olika långa tidsnivåer som perspektiv. Sammanflätade, utan inbördes hierkarkier eller beroenden. Jag själv har använt koncepten för att beskriva strategiska, taktiska och operativa processer i min avhandling (här) men det jag egentligen menar är att det finns olika tidsaspekter eller horisonter som aktiviteterna och besluten syftar till.

Problemet blir också när vi för det första tror att dessa koncept är sanningar, men de finns ju inte. För det andra så tror vi att vår mentala bild stämmer övverrens med andras mentala bilder. I nom näringslivet kan det bidra till att våra anställda inte känner igen sig och fattar felaktiga beslut. Inom akademin blir konsekvensen att vi drar felaktiga slutsatser av vårt insamlade empiriska material om vi tror att de faktiskt existerar. Vi kanske tror att de är generalla men är i själva verket är specifika för den kontexten.

Jag ser inget annat alternativ än att skrota dessa termer och beskriva mer specifikt de beslut eller organisationsmodeller som vi hanterar, eftersom de i själva verket har devalverat sin egen betydelse.