En av de minst besökta parallellsessionerna på IGLC konferensen var den om supply chain management. Detta kan kännas märkligt eftersom samtidigt tycks de flesta vara överens om logistik, styrning av underentreprenörer och materialhantering är nyckelprocesser för att effektivisera byggandet. Varför är det inte större fokus på att utveckla försörjningskedjor inom bygg? Finns det ens ett behov?

Givetvis kan det låga deltagandet bero på att det inte var de mest intressanta artiklarna eller de största profilerna på den här sessionen. Det går exempelvis jämföra med IPD (Integrated Project Delivery) där sessionen var fullsatt. IPD handlar om hur man som entreprenör kan arbeta tillsammans med beställaren för att leverera ett projekt. Det kan vara anekdotiskt eller så finns det en anledning till att fokus är framåt i försörjningskedjan och inte bakåt inom bygg. Min första tanke var att det ena handlar om att öka intäkterna och det andra om att minska kostnaderna. Men det är enklare än så.

För att förstå detta lite mer så måste vi förstå intäktsmodellen inom bygg. Som vår adjungerande professor Will Hughes från Reading University brukar säga så handlar intäktsmodellen inom bygg om att ta betalt för material och timmar. Beställaren betalar för det som entreprenören har som kostnader med ett procentpåslag (risk) och ett påslag för administration. Det innebär att beställaren betalar det som det faktiskt kostar. Det innebär alltså om materialet eller underentreprenaden ökar eller minskar i kostnad så kommer inte entreprenören att tjäna mer eller mindre. Därför lönar det sig inte heller att utveckla leverantören och processerna. En del hävdar att entreprenören skulle tjäna ännu mer pengar om deras leverantörer och UE skulle vara duktigare men så är alltså inte fallet. 

Tankemodellen inom bygg är alltså att det är självklart att utveckla leverantörer inte lönar sig, eftersom man ändå får betalt för vad det verkligen kostar. Tvärtom så är det en risk att utveckla leverantörer för sin egen skull – de pengarna kunde användas till att utveckla mark istället. Tankemodellen är att man styr sin närmaste underentreprenör eller leverantör med kontrakt, hot om vite och uppföljning.

Det är en felaktig tankemodell. Eftersom leverantören eller underentreprenören inte utvecklas så kommer deras leveranser innehålla en större del variation som kan påverka projektets utfall i ledtid och kvalitetsavvikelser och därigenom orsaka direkta kostnader. Exempelvis så kostar förseningar mycket mer (eftersom vite bestäms på hela projektets belopp) än leverantörens enskilda del i projektet. Variation av leveransens innehåll påverkar hela projektet, kontraktet beskriver bara vilka ekonomiska konsekvenser en avvikelse får - inte orsaken till den.

Därför borde inte entreprenören betrakta försörjningskedjan som en svart låda med ett gränssnitt som ska styras med hjälp av enbart kontrakt. Variation från leverantören eller underentreprenören orsaka långt gående konsekvenser för hela projektet. Enda sättet att minska variation är att utveckla processerna, produkterna och ta ansvar för hela försörjningskedjan.

Fotnot: Konferensen hittar du här.