Till en början var jag oerhört frustrerad på universitetet. Jag upplevde att forskare och doktorander inte trodde på någon idé förrän de hade gjort det själv. Jag tolkade det som ett slags tänkande ”om det inte är gjort av mig så kan det inte vara bra”. Den så kallade, not-invented-here-symptomen, som jag har ogillat så mycket i alla organisationer som jag arbetat i. Jag har alltid varit fast övertygad om att jag ska hitta den bästa, sedan antigen rekrytera, samarbeta med eller kopiera hen; inte tro att jag själv kan komma på allt på ett optimalt sätt. Men jag har kommit att förstå att det är kanske snarare ett uttryck för ”do-it-yourself” med syftet att lära sig, än ett inåtvänt synsätt. Jag har fått omvärdera mina fördomar. Igen.

Jag fick en riktig aha-upplevelse när jag lyssnade på Kristofers Triumfs podcast Värvet #93 med Jenny Wilson (du hittar den här). Då insåg jag att det finns en poäng med do-it-yourself i doktorandperioden, att lära sig något från grunden skapar en förståelse för de större greppen. Därför kan det vara bra att göra en enkät själv, fast det finns andra som kan det bättre och snabbare. Därför kan det vara bra att programmera i matlab® fast man vet att det finns bättre mjukvara som hanterar mera komplexa simuleringsmiljöer. Bara genom att lägga ner en oproportionerligt lång tid för att bottna i detaljer så förstår du problemen och även möjligheterna. Det skapar ett mervärde även om det skenbart är slöseri med tid. ”The devil is in the details” bruka vi säga inom Lean och det är ju precis det som det handlar om.

Min framgång i antalet publikationer, med varierande kvalitet givetvis, är att jag tog med mig samarbetstanken från näringslivet och snabbt sökte upp partners för att arbeta med olika texter. I dagsläget har jag 20 stycken publikationer (dom hittar du här), vilket är ganska ovanligt för en doktorand. Det finns givetvis de så är mycket bättre, det är inte det som är min poäng. Min poäng är att jag kände mig frustrerad över att forskningsledningen ville att man skulle arbeta med halvbra verktyg på ett halvbra sätt. Givetvis först för att skapa en förståelse men också för att tillämpa det i forskningen. Jag kände mig bara skeptisk eftersom de fanns de som kunde det redan så mycket bättre och det kändes som om jag slösade tid innan vi kunde skapa något i världsklass.

På ett sätt är det rätt att bygga vidare på befintlig kunskap, men det gäller också att förstå från grunden. Det är det som doktorandtiden handlar om, att förstå något från grunden genom att sätta sig ner och förkovra sig i ett ämne så att man känner det utan och innan. Sedan kan man fortsätta mot större och bättre saker.

Däremot så är det många som fortsätter att arbeta på det sättet efter doktorandperioden och utvecklar det jag kallar not-invented-here-symptomen och det gäller inte bara forskare. Då måste man inse att för att göra något större, något som betyder något, behövs det ett team. För att något ska bli riktigt bra så behöver man hjälp, för ingen besitter alla de förmågor som krävs för att skapa, paketera, förmedla och distribuera något i världsklass, oavsett om det är en artikel, en produkt eller en tjänst, och som ekar i evigheten.