Vi pratar ofta om två olika sätt att förbättra; små steg eller stora språng. Små stegen handlar om förfining av befintliga system medan språng ackompanjeras av ett nytt sätt tänka eller en ny teknologi såsom hjul, eld, flyg, tändstickan eller internet. Hur ska vi tänka med hållbarhet?

Nu när vi pratar om att använda samhällets resurser för att styra om till en hållbar utveckling ställs de här två synsätten mot varandra. Där tekniksprångsförespråkare menar att små steg står för stagnation och bevarande av status quo. Småstegsivrare menar att de stora tekniksprången är förenat med stora risker och felsatsningar och därför inte borde få lika mycket resurser.

I media är ofta de stora tekniksprången som får utrymme då de är förknippade med sensationstänkande. Medan i forskning och branschlitteratur är de små stegen förhärskande.

Givetvis förstår de flesta att en kombination av de två behövs, men frågan är fortfarande hur resurserna ska fördelas mellan dessa. Resurser i form av forskningsanslag, stöd i form av bidrag eller prioritering av vissa former genom reglering.

Om belyser detta med ett exempel: Just nu är innovation i ropet och eftersom små steg sällan ses som innovationer av politiker och beslutsfattare och därför är benägna att satsa en större del av kakan på de stora tekniksprången eller på nobelprisen. Även om det finns det en överhängande större risk med sådana satsningar. Det kan vara fel.

För det första så tror jag att i det korta perspektivet så kan vi minska det ekologiska fotavtrycket snabbare genom att effektivisera dagens system såsom el-nät, jordbruk, konsumtions- och matvanor, eller nybyggnationer av bostäder och andra byggnader. Eftersom jag själv jobbat mycket med Lean[2] vet jag att det finns ofta 50 % luft, eller mer, i de flesta system.

För det andra så är det sällan tekniksprången är kommersialiserbara direkt från början då det sällan finns försörjningskedjor, distributionskanaler eller effektiva produktionssystem från dag ett.

För det tredje så är det sällan de stora sprången kommer av politiska initiativ eller genom andra institutionella beslutsfattare, utan de kommer bara genom ren och skär kraft från enskilda individer eller organisationer.

För mig blir slutsatsen att fördelningen kanske ska ligga på med största delen på förfining av befintliga system, men också stötta med en mindre del nya tänkare med infrastrukturer och andra stöd-system än enbart monetära. En rimlig fördelning vore 99-1. Tråkigt? Ja - kanske, men det enda logiska i min bok.

Not: Idén till det här inlägget kommer från min blogg "viktiga frågor" först publicerad 30 april 2013.

Not 2: Just inom Lean diskuterar man utveckling genom små steg (Kaizen) och språng (Kaikaku).