Jag är på semester och har precis besökt Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby. Där var jag och barnen med i en interaktiv teaterpjäs/rollspel i sagan om Bröderna Lejonhjärta, som fick mig att tänka på Stanfordexperimentet. Tengilmännens spelade ondska gick över till allt hotfullare kroppsspråk och barnen samt befolkningen från körsbärsdalen föll snabbt in i rollen som kuvade. Detta fick mig att tänka just på vad som händer på Krim och hur lätt vår civiliserade persona faller isär även om det är i ett rollspel. Denna vecka tar jag ett avbrott från tankarna kring försörjningskedjor och gör en reflektion på semesterresan.

Fotot är av en tavla på Astrid Lindgrens Värld. 

Besöket blev en väldigt trevlig dag för hela familjen, även om jag var skeptisk innan. Vi svenskar tycker jag alltid tänker för smått när det gäller sådana här temaparker och det blir för puttenuttigt men både Astrid Lindgrens Värld och Borås djurpark har överraskat mig positivt. Parken är indelad i olika områden för olika böcker, såsom Pippi, Ronja eller min personliga favorit Karlsson på taket. Från bröderna Lejonhjärta finns det en del som är Körsbärsdalen och en del som är Törnrosdalen (som är under uppbyggnad). I pjäsen får barnen vara med i teatern som del i händelserna mellan det att Bröderna hamnar i Nangijala och slutstriden mot Tengil. Där finns skräddare, hovslagare och annat folk, ungefär som i ett rollspel, men där finns också Tengils män; onda knektar i svarta kläder. Dessa knektar kommer med jämna mellanrum och avbryter lekarna och det var då jag märkte det. Dessa vuxna människor gick in i sina roller på ett positivt sätt för skådespelet, men ökade den hotfulla stämningen efter varje avbrott och blev mer och mer fysiska, medan de goda skådespelarna och barnen tittade i marken efter att blivit instruerade till detta. Stämningen, rädslan bland barnen var tät och gick att skära med kniv, även om alla visste att det var på låtsas. Helt plötsligt såg jag i barnens ögon att det var på allvar. Det fick mig att tänka på Stanford experimentet.

Standfordexperimentet, som är kritiserad för tveksamheter i vetenskapligt genomförande och etik, fick ny uppmärksamhet när det framkom oegentligheter i hantering av krigsfångar både på Adu Ghraib fängelset och Guantanamo basen. Alla frågade sig hur de ”goda” allierade kunde bete sig så mot andra medmänniskor. Delar av detta försökte förklaras just med utfallet från Stanfordexperimentet. I detta socialpsykologiska experiment på Stanford University (1971) delades frivilliga studenter, som försökspersoner, slumpmässigt in i två grupper: fångvaktare och fångar. Syftet med experimentet var att studera hur människan agerar i fångenskap och hur sociala roller påverkar ens beteende. Ganska snabbt anpassade deltagarna sig i rollerna, med fångvaktare med sadistiska tendenser och fångar accepterade förnedrande behandling. Experimentet gick överstyr, med bland annat revolt, och fick avbrytas i förtid redan dag sex.

Fotot har jag tagit på Astrid Lindrens Värld.

Det var ju precis detta som var på väg att hända på Astrid Lindgrens Värld fast i en annan skala. Jag fick tänka på hur snabbt vårt civiliserade yttre kan falla och vi blir de som vi förväntas att vara. Jag kom också på mig att tänka vilket sätt detta spår i palestinierna på Gaza remsan och ockupanterna från Israel. Hur kommer det att påverka deras självbild år framåt. Hur kommer separatistbarnen och vitryssar beskriva sig själv i framtiden? Därför är det så oerhört viktigt att vi inte faller in i att endimensionellt beskriva vissa som goda eller onda. Det är enkelt, men dessa frågor är komplexa, det är inte enkla svart-vita beskrivningar av onda och goda, verkligheten är grå och mångfasetterad. Det enda som gäller är att beväpnad aggression sällan är det enda alternativet, att mänskliga rättigheter och konventioner för krigsföring skall alltid följas. Oavsett vem man håller sitt hjärta närmast.