Att springa i en främmande stad är som att forska. Först fattar man inget, det är som ett blurr av detaljer som sedan avslöjas som små komponenter av verkligheten och snart börjar man se samband; en modell.

Jag tycker det är så fantastiskt roligt att fara ut och springa i en ny och främmande stad, den här  veckan var det i Cagliari, Sardinien. Lukterna, vägarna, arkitekturen - allt det där är kommer så mycket närmare med löpardojor på än genom bilfönstret. Dessutom är det en extra kick när man kliver upp och sticker ut på en gång innan hotellfrukosten; när staden håller på att vakna. Affärsinnehavare spolar gatan och hissar upp plåtmarkiserna framför skyltfönstren, barn och ungdomar på väg till skolan och gatusoparna är ute. Det är fräscht och morgontrafiken håller precis på att komma igång.

Nu när jag var ute senast på väg mot Parco di Monte Claro, så insåg jag att det här med att springa är lite som att forska eller i alla fall som forskarstudier. Du tar en karta från receptionen; ungefär som du väljer ett område inom forskning, och bestämmer dig för vilket område du ska utforska. Sen bär det iväg. Det är lite svårt att bedöma avståndet på kartan, eftersom de har alltid olika upplösningar. Du tar en riktning och helt plötsligt har du passerat det eller har inte ens kommit halvvägs måletför din tur. Men samtidigt gör det inget.

Träden, människorna och herrelösa hundar;  allt känns ja, om inte hotfullt, i alla fall lite främmande. Det känns lite segt i benen, du vet inte hur du ska lägga dig i tempo ifall du springer vilse - du vill ju kunna orka springa tillbaka. Trafiken är ibland tät, ibland helt obefintlig. Du korsar igenom andras forskningsfält, träffar på människor och hälsar diskret, ibland stannar du upp och frågar din professor, ursäkta förbipasserande, om vägledning. “Scusi - dove e Parco di Monte Carlo” och snabbt har du fått en ny riktning.

Alla detaljer i staden och på kartan gör att du inte ser helheten. Det är bara en massa detaljer och fragment av verkligheten som dina hjärna desperat försöker sätta ihop och se en helhet. Men snart efter en stund, kanske på ditt andra varv eller dagen efter, börjar sambanden bildas i ditt sinne. Ibland felaktigt, ibland rätt och du omvärderar ständigt din världsbild för att kartan och verkligheten ska passa ihop; hur stadsdelarna hänger ihop, vilka vägar som inte passar för din löptur eller vilka som går den snabbaste vägen till parken. I parken börjar du känna igen referenser, ursäkta andra löpare, och ni kanske hälsar på varandra. Ju mer samband du börjar se desto mindre hotfullt och skrämmande känns allting och du börjar kanske känna lite övermod.

Kanske ska du springa till den andra parken imorgon- den på andra sidan staden eller ska du bara fortsätta springa här? Här där allt känns tryggt, världsbilden stämmer och varje löptur bygger på den bilden lite mer detaljerat och hur detaljerna hänger ihop i din modell. Ja. Ungefär som forskning...