Brainstorming funkar inte (som du tror)

Brainstorming funkar inte (som du tror)

Alla har väl någon gång gått ifrån ett arbetsmöte, ett så kallat brainstorm-möte, med en positiv känsla av kreativitet som ganska snabbt byts ut till en känsla av tomhet. Vad var det vi kom fram till egentligen och varför duckade vi för de svåra frågorna under mötet? Att Brainstorm skulle vara kreativt eller produktivt har förkastats för länge sedan av forskningen - men varför hänger arbetsformen kvar?

Brainstorming går i korthet ut på att du sätter en bunt människor i ett konferensrum, med ett bord och helst en, eller flera, white boards eller ett ordentligt blädderblock. Deltagarna ställs inför en fråga, en utmaning eller med en instruktion om att tänka utanför lådan (låter bättre på engelska). Det kan handla om organisationsförändring, lansering av en ny produkt eller till och med en teaterpjäs som det nämns i Alex och Sigges Podcast (avsnitt 55 - där de diskuterar bland annat nyttan av det och rekommenderar artikeln från the new yorker nedan). Därefter ska var och en antigen säga eller skriva ner vad lösningen eller idén är för något och dessa sätts upp på en tavla. Det viktiga är nu, enligt reglerna att inte kritisera varandra, eftersom det en enligt utsago kan hämma kreativiteten. Detta ska stimulera varandra till flera idéer och till slut är alla tömda. Slutligen väljer man att prioritera, sortera eller bara ha dem som det är för fortsatt arbete. Deflesta går därifrån med en glad min och nöjda som om vi skulle ha åstadkommit något. Problemet är att det har vi inte, eftersom brainstorming inte fungerar.

Att det inte fungerar är visat redan på 50-talet. De blir faktiskt både fler idéer om du sätter var och en av personerna i olika rum och ber dem skriva lappar var och en för sig och sedan för du dem ihop enligt Jonah Lehrer, the New Yorker (Groupthink: the brainstroming myth). Det blir till och med bättre idéer om detta görs individuellt enligt Susan Cain (Tyst: de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns, inbunden, 2013).

Hur kommer det då sig, eftersom de flesta vet det, antigen genom att det visats eller genom att det känns inte så himla bra efteråt och ärligt talat. Hur ofta leder det till något? Det är två saker: för det första så får vi en känsla av att vi åstadkommit något tillsammans. Det vore ju pinsamt att erkänna att vi brännt lunch till lunch på en kursgård på något som vi kunde ha gjort var och en på kontoret. Det andra är att vi faktiskt kommunicerar och lär känna varandra bättre. Vi tränar på att sammanföra olika språk och tvingar oss att förtydliga vad vi säger och vad vi menar med det. Vi tränar oss också på att lyssna på vad de andra säger.

Nu finns det ju mer effektiva metoder för detta och därför skulle jag inte rekommendera den här typen av brainstorming aktiviteter för att öka kommunikation mellan personer och avdelningar. Där finns det andra och bättre verktyg.

För att samla idéer eller kvalitativ data på ett mer effektivt sätt skulle jag rekomendera de sju ledninsgverktygen. Det finns beskrivet i en massa litteratur i bland annat De sju ledningsverktygen : För effektivare planering av förbättringsarbetet (Häftad, 1999) av Bengt Klefsjö, Hugo Eliasson, Leif Kennerfalk, Andreas Lundbäck, Magnus Sandström. Där de beskrivs på ett tydligt och enkelt sätt.

Nästa gång någon förslår brainstorming så måste du fråga dig syftet med övningen för att inte slänga bort en förmiddag eller två.

0 Kommentarer

Forskningens Alex Schulman?

Alex Schulman har ibland, rätt eller fel, fått vara förkroppsligande av den elaka bloggningen och det tuffa kändisklimatet i Stockholm. Jag är på Konferens i Norge och det visar sig att jag har blivit konferensens Alex Schulman. Jag har felaktigt anklagat en kollega för fusk och dessutom sågat en annan kollega med fotknölarna. Jag kommer nog aldrig mer att få en artikel publicerad på denna konferensserie. Shit happens.

För att förstå hur allvarliga klavertramp jag gjort finns det två saker som måste klargöras; Peer-review och synen på fusk.

Det finns flera saker som är viktiga inom forskning. men en av de viktigare procsserna är den så kallade peer-review. Det är ett arbetssätt som används när det ska avgöras om en vetenskaplig artikel ska publiceras eller inte. I praktiken innebär det att sakkuniga, inom samma fackområde som den specifika artikeln handlar om, granskar artikeln och ger sin kritik. Nästan uteslutande så är detta blindat för att den som granskar inte ska veta vem det är som skriver av artikeln och därmed riskerar bias. Den som får ta emot kritiken vet heller inte vem som lämnat åsikter för att säkerställa att sakkuniga kan vara ärliga och orädda.

En annan viktig aspekt är forskaretik, det vill säga att det krävs att forskaren är självständig och har hög moral både när man genomför och när man beskriver studien. Fusk anses vara en av de saker som kan undergräva forskarsamhället totalt och måste därför ses mycket allvarligt på i varje tillfälle. Till fusk räknas att medvetet misstolka resultat, att inte korrekt beskriva metod eller resultat, eller kopiera sina egna eller andras texter.

Jag befinner mig på 7:e Nordiska konferensen (7th Nordic Conference on Construction Econoics and Organisation 2013) och presenterar min artikel om betydelsen av synen på leverantörskedjor inom bygg (Artikeln) och det börjar inte bra.

På första dagen, som är ett arbetsmöte för doktorander inom bygg, så får vi ta del av programmet. Jag ser att den artikel som jag under peer-review processen anklagat för att eventuellt fabricera resultat har blivit accepterat och jag ser också vem som skrivit artikeln; det är en person som jag känner! Jag inser att jag måste göra nåt och under rasten går jag upp till personen och säger att jag behöver några ord med hen. Jag berättar att jag har anklagat hen för fusk men ser på programmet att artikeln blivit accepterad och hoppas att det är utrett och ber om ursäkt. Reaktionen blir:

- Är det du din jävel? Vi fick så mycket extra jobb på grund av detta och företaget vi besökte var tvungen att skriva intyg om att vi gjort studien på ett korrekt sätt. Jag kan bara säga att vi var väldigt besvikna!

Vi lyckades reda ut och som ordförande på konferensen utrryckte det: det här är ju bara ett bevis på att peer-review processen fungerar. Men det enda jag kunde tänka på var hur mitt agerande skulle tolkas hos deras institution. Jag vågar nog inte åka dit på besök igen.

Den andra dagen går bra. Många intressanta presentationer och en bra Key-note sätter tonen för hela konferensen. Min egen presentation går också bra. Efter dagens slut är det mottagning på stadshuset och sedan ett kort stopp på ett litet lokalt hak. Några har tagit för många öl och ljudnivån börjar bli hög. Jag sätter mig bredvid en deltagare och presenterar mig kort. Han blir helt tyst. Sedan börjar han sakta, illröd i ansiktet: 

- Sa du Jarkko Erikshammar? Du din jävel dödade min artikel på blind review granskningen. Vi fick så mycket mer arbete efter din över-nitiska granskning.

Det visar sig att min namnteckning har varit kvar på dokumentet, och han har hunnit googla mig och blivit väldigt förbannad. Det blev ingen bilnd-review. Däremot hade hans handledare lugnat ner honom och efter tag hade de kommit till insikten att de ambitiösa kommentarerna hade faktiskt förbättrat artikeln. Under kvällen, eftersom våra artiklar är nära varanda i forskningsområdet bestämde vi oss för att skriva något tillsammans. Det slutade bra, även om han pekade leende på mig varje dag under konferensen, med pekfingret och sa:

-You, fucker.

0 Kommentarer
Att springa i en främmande stad är lite som att forska

Att springa i en främmande stad är lite som att forska

Att springa i en främmande stad är som att forska. Först fattar man inget, det är som ett blurr av detaljer som sedan avslöjas som små komponenter av verkligheten och snart börjar man se samband; en modell.

Jag tycker det är så fantastiskt roligt att fara ut och springa i en ny och främmande stad, den här  veckan var det i Cagliari, Sardinien. Lukterna, vägarna, arkitekturen - allt det där är kommer så mycket närmare med löpardojor på än genom bilfönstret. Dessutom är det en extra kick när man kliver upp och sticker ut på en gång innan hotellfrukosten; när staden håller på att vakna. Affärsinnehavare spolar gatan och hissar upp plåtmarkiserna framför skyltfönstren, barn och ungdomar på väg till skolan och gatusoparna är ute. Det är fräscht och morgontrafiken håller precis på att komma igång.

Nu när jag var ute senast på väg mot Parco di Monte Claro, så insåg jag att det här med att springa är lite som att forska eller i alla fall som forskarstudier. Du tar en karta från receptionen; ungefär som du väljer ett område inom forskning, och bestämmer dig för vilket område du ska utforska. Sen bär det iväg. Det är lite svårt att bedöma avståndet på kartan, eftersom de har alltid olika upplösningar. Du tar en riktning och helt plötsligt har du passerat det eller har inte ens kommit halvvägs måletför din tur. Men samtidigt gör det inget.

Träden, människorna och herrelösa hundar;  allt känns ja, om inte hotfullt, i alla fall lite främmande. Det känns lite segt i benen, du vet inte hur du ska lägga dig i tempo ifall du springer vilse - du vill ju kunna orka springa tillbaka. Trafiken är ibland tät, ibland helt obefintlig. Du korsar igenom andras forskningsfält, träffar på människor och hälsar diskret, ibland stannar du upp och frågar din professor, ursäkta förbipasserande, om vägledning. “Scusi - dove e Parco di Monte Carlo” och snabbt har du fått en ny riktning.

Alla detaljer i staden och på kartan gör att du inte ser helheten. Det är bara en massa detaljer och fragment av verkligheten som dina hjärna desperat försöker sätta ihop och se en helhet. Men snart efter en stund, kanske på ditt andra varv eller dagen efter, börjar sambanden bildas i ditt sinne. Ibland felaktigt, ibland rätt och du omvärderar ständigt din världsbild för att kartan och verkligheten ska passa ihop; hur stadsdelarna hänger ihop, vilka vägar som inte passar för din löptur eller vilka som går den snabbaste vägen till parken. I parken börjar du känna igen referenser, ursäkta andra löpare, och ni kanske hälsar på varandra. Ju mer samband du börjar se desto mindre hotfullt och skrämmande känns allting och du börjar kanske känna lite övermod.

Kanske ska du springa till den andra parken imorgon- den på andra sidan staden eller ska du bara fortsätta springa här? Här där allt känns tryggt, världsbilden stämmer och varje löptur bygger på den bilden lite mer detaljerat och hur detaljerna hänger ihop i din modell. Ja. Ungefär som forskning...

0 Kommentarer